torsdag 7 januari 2010

Bilder av familjer

var min tanke att skriva om nu. Jag kom nämligen ihåg den här och ett par andra som finns avbildade i Lönnroth Delblancs Den Svenska Litteraturen, som för övrigt innehåller mycket fina bilder, betydligt fler än den här konsthistorian jag har, är väl lika bra att jag skriver upp namnet på den: Svensk Konsthistoria av Lindgren, Lyberg, Sandström och Wahlberg. Det var alltså den kursbok jag hade då jag läste (40 p) ämnet på Stockholms universitet. Min upplaga är från 1986. Nu ska jag väl inte klaga på att den har så få bilder, den är alltså en översikt och spänner över allt. Litteraturhistorien är i åtta band.
Men jag gruffar lite i alla fall, efter att ha läst de nedlåtande tonfallen om svenskt 18oo-tal.

Nå, bilden ovan föreställer prästfamiljen Hjortberg 1759 (här en länk till en större bild, tack Agneta). Som synes är den målad av en lokal konstnär (jämför med Roslins porträtt nedan som är från 1760), nämligen Jonas Dürch.
Ändå tycker jag att prästfamiljen säger mycket om den svenska modellen. Prästen är uppenbarligen naturvetenskapligt intresserad och har ett rikt bibliotek. Han är förmodligen en god representant för det svenska prästerskapet vid tiden.
Svenskarna var ju liksom bra på naturvetenskap. Av upplysningen var det kanske den delen vi tog till oss bäst. Man kan ju tänka på att Sverige producerat ett antal framstående naturvetenskapsmän med Linné i spetsen, men ingen filosof.

Samtidigt vilar över gestalterna en sorts arkaisk stillhet. De är uppställda på ett tämligen stelt vis. Man ser att det är svårt att måla! Men man ser också att det är roligt. Detaljerna är fint utformande och perspektivet och proportionerna helt kajko.
En fin detalj är även att de döda barnen är med på bilden. Så gjorde man och så tänkte man och där skiljer sig tidens föreställningar från våra.
Å andra sidan vet vi ju att barnadödligheten var minst 50%, i det här fallet har fyra pojkar överlevt, deras tre döda bröder är halvt dolda eller bortvända, liksom tre av sex flickor.

Jag gillar idén att också de döda har en plats som syns då man avbildar en familj. Jag tror att alla föräldrar som förlorat ett barn på ett känslomässigt vis delar den uppfattningen. Nej, kanske inte alla. Men många.
Ett sätt att se på tillvaron som någonstans i tiden sen gick förlorat.

För samtidigt målade alltså den världsberömde (i alla fall i Europa) svenske Roslin arkitekten Perronet och hans hustru på det här viset.
Roslin var en av tidens främste porträttmålare och han hade gräddan av Europas monarker och adel som beställare.

Men redan ca hundra år tidigare målade Vermeer t ex den här bilden av sig själv och en modell i sin ateljé. Nu är jag lite orättvis för Vermeer målade genremålningar, som de ju heter. Bilder av anonyma människor i vardagen. Den traditionen kom aldrig att utvecklas särskilt starkt i Sverige så vitt jag förstått, men det är i den traditionen de danska målarna i det tidiga 1800-talet delvis kommer att verka.
Ett nordeuropeiskt måleri som aldrig når upp till stormaktstidens Sverige.
Det tycker jag är spännande.

12 kommentarer:

Andreas Birath sa...

Du såg aldrig Gardells De halvt dolda? Handlar, åtminstone på ytan, om det här. Jag tyckte den var hur bra som helst.

Karin S sa...

Nix. Men det LÅTER ju som om det handlade om den översta bilden.

Agneta sa...

Du skrev: »Ett sätt att se på tillvaron som någonstans i tiden sen gick förlorat.«

Ja, när gjorde det egentligen det? Redan på 1800-talet eller är det kanske ännu senare? Kan det hänga samman med när man slutade med öppna kistor i hemmen med den som var död. Själv har jag inte upplevt det, men min man som är född i slutet av tjugotalet var redan som barn med om att på detta sätt "ta farväl av" eller "visa vördnad" för den som var död.

Agneta sa...

Jag hittade prästfamiljen i större format och blev lite fundersam över om det lilla barnet, i förgrunden på flicksidan, ligger i en kista eller vagga?

Karin S sa...

Agneta,
Jag lägger in den länk du fann, så stor hittade inte jag den. (Tack.)

Vad gäller flickorna så ser jag nu att en ligger halvt dold i vaggan (och jag tror därför att hon är död) men ytterligare en ligger ju i en liten kista framför de andra och henne hade jag inte sett!
Hon måste ju helt klart vara död.

Ja, när försvann den delen av vårt sätt att se?
Jag tror snarare när barnadödligheten minskade och familjerna blev mindre, delvis beroende på att förhoppningen om att barnen faktiskt skulle överleva.

Mina far- och morförlädrar var alla uppvuxna i stora syskonskaror i början av det förra seklet. De flesta hade även varit med om att något syskon dog. (Dock inte så många som hälften!) Fast redan då hade man ju slutat MÅLA familjer så. Däremot kanske man fortfarande såg dem så?

Jag har en svägerska som fått fyra levande barn och ett till som dog i plötslig spädbarnsdöd. Hon räknar honom - helt klart.

Men trots allt så har väl de flesta idag sluppit den erfarenheten som föräldrar.
Däremot tror jag att många kvinnor blir högst förvånade över sina starka reaktioner (av sorg) vid missfall, och det har nog ganska många varit med om.

Men rent praktiskt, när? Kanske är din man just i den brytningspunkten nånstans? Mina föräldrar är lite för unga, deras föräldrar var helt klart på den andra sidan om en sorts streck - som jag nu hittar på.

Lennart Erling sa...

Sten Lindroth ägnar målningen en fin uppsats, "Vardagstro och söndagslust", i "Epoker och människor - idéhistoriska uppsatser" (1972, pocket 1982). Barnet i vaggan lever, barnet i kistan var dödfött.
På nätet finns en C-uppsats om målningen: http://www.ostindiska.se/hjortberg.htm

Karin S sa...

Lennart,
Tack.

Charlie Truck sa...

Jag håller inte med om att synsättet förändrats. Eller så har det förändrats tillbaka.

Har du läst bloggar av "änglamammor" någon gång? Jag tycker det verkar finnas en massa nya eller kanske nygamla riter för dödfödda och även ibland sena missfall. Man har grav, man ger namn, man tar kort. Man tar långa avsked av dödföda barn på sjukhuset, även familjemedlemmar kommer och tar farväl. Man högtidlighåller dödsdagar.

Jag tycker det verkar bli mer och mer vanligt.

Jag hade en kollega som skickade ut ett mail till hela företaget när hon förlorade två ofödda barn med deras namn och allt. Ungefär som en dödsannons.

De hade helt klart en plats i familjeporträttet.

Charlie Truck sa...

Däremot födde min mamma en dödfödd dotter på 60-talet och hon fick inte ens se barnet. När hon kom hem hade Farmor städat undan alla babysaker. Sedan var det bara att gå till jobbet, ingen pratade om det.

Karin S sa...

Charlie,
Några änglamammors bloggar har jag inte läst, men säger du att de finns så gör de säkert det.
Och antagligen är det som du säger att det förändrats och sen förändrats igen.

Helena von Hofsten sa...

När jag ser den översta målningen, den med prästfamiljen, tänker jag på "De halvt dolda" den fantastiska tv-dramaserien av Jonas Gardell som gick på SVT förra året. De som dog, och de som överlevde.

Karin S sa...

Helena,
Den har jag inte sett tyvärr. Men även Andreas tänkte uppenbarligen på den.