lördag 2 januari 2010

Försök till sammanfattning


Alla dessa utvärderingar... Jag blir lite svårmodig av dem, tänker att jag inte riktigt vågar utvärdera en så lång tid som tio år. Utvärdera för resten. Vadå utvärdera. Försöka komma ihåg vad som hänt. Rättare sagt: se vad man kommer ihåg av det som hände.
2003: tredje barnets födelse
2004: romandebut
2005: första bloggen
2006: en andra roman

Och de senaste åren... har jag nog faktiskt inte gjort någon nämnvärd nytta. Ett antal halvklara romanmanuskript, en tilltagande känsla av främlingskap i och med en ökad konsumtion (min) av svenska media.
I och med att jag började blogga började jag också läsa svensk press, följa svensk debatt, både kultur- och samhälls-.

Samtidigt en klart ökad trivsel i det franska - där jag inte alls följer debatter lika nitiskt. Där jag har min vardag, min familj, mitt liv.
Och där jag börjar tänka att jag borde vara helt och hållet, i den mån det nu går. Det brukar det ju inte göra, men det skulle kunna vara mer än nu.
För så länge jag skriver på svenska så vänder jag en stor del av min tillvaro mot landet jag lämnade för över femton år sen.
Det känns mer och mer konstigt, mer och mer fel, mer och mer främmande. Dummare och dummare. Landet går sin väg och den kan jag inte påverka - jag är ju inte där. Jag går min. Det är som att följa en av två flodarmar - man kan inte gå på bägge stränderna -

Samtidigt som allt där i Sverige är så välbekant varje gång jag kommer dit. Samtidigt som jag själv ser ut som alla andra varje gång jag kommer dit. Samtidigt som jag också slås av skillnaderna, ödsligheten.
Herregud. En svensk kassa på coop är stor som ett bagageband på Arlanda. Det är bra. Då behöver man inte komma nära andra människor.
Flaskorna som klirrar i sina plastpåsar i den kalla nyårskvällen. Busschauffören som glatt meddelar att i natt går nästan inga bussar så titta på hemsidan innan ni försöker åka hem! Diset som är en sorts flytande rimfrost, som under natten fastnar på allt och försilvrar hela klabbet. Förorten blir oigenkännlig. Så heter det nog inte. Omöjlig att känna igen.
Toffeltvånget och lapparna. Sverige är en enorm tvättstuga med lappar över allt.
Gruset som ligger kvar i snömodden och som blir till en isskorpa med infrusen morän.

Jag uppskattade en sak i Reinfeldts artikel i SvD som jag råkade läsa, en artikel som jag inte orkar leta reda på, men som var en sorts sammanfattning av de sex månadernas EU-ledning. Han återkom flera gånger till att Sverige var en liten nation. I periferin. Det känns betryggande med en statsminister som har det klart för sig. Vad han i övrigt tänker om saken vet jag mindre om.

Ja, Sverige är ett litet land. I periferin.

Önskar er lycka till där borta!

27 kommentarer:

Bengt O., sa...

Jag tror att du uttrycker en del av vad många -mångåriga- utlandssvenskar känner. Själv är jag visserligen 'integrerad' i den meningen att jag vet hur det fungerar, har tillgång till kultur och historia och har ett solitt nätverk för det praktiska. Men jag känner mig alltid som en främling men det märkliga är att jag tycker att det är alldeles OK. Det ger mig en möjlighet att se på saker och ting utifrån (t.o.m 'von oben' ibland) och inte ta allting så allvarligt, speciellt inte sådant sådant som är mindre bra i samhället.

I Sverige däremot, känner jag mig också som främling och det känns inte alls bra. Jag förstår vad folk säger men inte varför eller vad de egentligen menar. Jag blir frustrerad för att jag tycker att jag har en rätt att vara delaktig men kan inte.

Men man har ju själv valt. Och någon större anledning att vara missnöjd har man ju inte.

einar askestad sa...

Karin,

en annan sak som statsministern sagt är följande (då han befann sig i Södertälje för att ta reda på hur invandrare har det i Sverige idag): "Svenskt är endast barbariet, allt annat kommer utifrån."

Jag misstänker att vidden av det som du citerar ur hans "artikel" i SvD bäst förstås med uttalanden som det ovan i minnet.

allt gott

einar

Karin S sa...

Bengt O,
Att vara främling (i Frankrike) tycker även jag är helt ok. Även om vägen dit varit lång, och säkert inte helt avklarad än.

Och det du säger om Sverige stämmer också. Jag vill vara delaktig, men jag skulle nog säga att jag FÅR inte. Jag betraktas av svenskarna (de flesta) som ovidkommande och off. Lite perifer, liksom.

Och samtidigt märker jag hur mitt eget engagemang i landet avtar. Det mesta av det de ägnar sig åt tråkar ut mig. Så var det väl i och för sig redan innan, men vardagens kitt saknas numera och då återstår bara På Spåret - som jag alltså aldrig sett och olika Ankor - som jag struntar fullkomligt i.


Einar,
Ja, jag minns att Reinfeldt yttrade något i den stilen, och att det blev ett jäkla liv.
Men ärligt talat, är det så väldigt fel? (säger jag som just tillbringat en vintervecka i Sverige).
I och för sig finns det ju en massa spännande och fint i svensk kultur och i svensk historia, men påverkan utifrån har ju varit konstant.
Därmed inte sagt att det inte skulle finnas någon "svensk kultur" - för det gör det.

Bodil Z sa...

Det där med det svenska eller fosterländska barbariet är väl ett citat. Tyvärr kommer jag inte på från vem...

Karin S sa...

Bodil,
Det har du rätt i. Typ Karlfelt, kanske. Bengt O eller Agneta kan nog. Möjligen kan man googla.
Fast vad Reinfeldt menade med det hela har jag inte riktigt fattat.

Sagittarius sa...

Nej, nej, nej - det är ur Tegnérs semisekulärsång:

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.


Jag minns att jag undrade om Reinfeldt visste vad det var han citerade eller om han hittade på det själv. Han fick mycket skäll i media men vad jag minns hade ingen några hänvisningar till Tegnér

Bengt O. sa...

Ja, jag tryckte på fel knapp igen - det är alltså jag som skrivit ovanstående.

Lennart Erling sa...

Det var Esaias Tegnér:
”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt.”
Och även om jag är en typisk hallänning (dvs oförmögen att slita rötterna) så kan även jag undra vart detta land, i betydelsen det offentliga samtalet, är på väg. Jag citerar en annan stor poet:
”Jag är inte hemma i detta land / men detta land beter sig som hemma i mig!”
Då gäller det att stå emot.

Lennart Erling sa...

Hoppsan, som vanligt: Bengt O. hann före...

Karin S sa...

Tack grabbar!
Jag skyller min närmast totala obildning vad gäller lyrik på två saker: först och främst den skola jag genomgick - vi lästen nästan inga dikter alls, och sen mitt tämligen gedigna ointresse. Har aldrig klottrat Edith Södergran på damtoaletten, men däremot sett att det var det andra gjorde.

Men varför fick han så mycket skäll för det citatet?

Karin S sa...

Vid närmare eftertanke är det väl i såna fall Tegnér man borde skälla på. I det här fallet.
Vad gäller platteven kan man fortsätta gapa på Reinfeldt?

Lennart,
Tänker på min vän Wu som då och då dyker upp här och lent säger: Man kan ta bonden ur byn men inte byn ur bonden.

Charlie Truck sa...

Karin,
Vad fint du skriver om det vi så ofta diksuterat. Hur komplicerat det är att utvandra ändå, hur det går i skov behovet av fosterladet, rötterna. Hur svårt, ja omöjligt det är att vara helt både här och där. Trots detta envisas man, det är även svårt att helt välja bort sina rötter, sitt språk, även om man inte känner sig hemma i landet heller.

Wu sa...

Jo.
Gott Nytt till er alla. Alla.
Önskar er mycken glädje var ni än må befinna er på livets trasiga bastmatta, vare sig i tid eller rum menat.
Jag dyker upp. Jo.

Fransyskan H sa...

Ah sâ fint - och jag mâste säga att (även jag Tegnér-okunnig), jag gillar hans dikt skarpt.
Karin, Charlie, vad fint ni skriver om detta krângliga. (Charlie - du har ju visserligen inte gjort det lättare för dig, med ännu ett uppbrott (mer om det hos dig!).
Jag minns när jag hade det som värst med detta tampande, det var efter fyra, fem âr och jag förstod att, jo, här skulle jag bli fast, dâ tänkte jag mycket pâ en bok av Philippe Delerm, den enda jag faktiskt läst av honom, som heter Sundborn och som var en av de första jag tog mig igenom pâ franska - tänkte att ämnet är ju illa fall nâgorlunda känt, Carl Larsson och allt det där (och jag tyckte det var lite roligt att han faktiskt skrivit en hel imaginär roman kring det). Hursom, huvudpersonen har om jag minns rätt en "nordisk mamma", tror hon var dansk, som genom hela sitt liv gick omkring och var nostalgisk och längade. Hem. Utan att vara sâ mycket annat, nostalgin hade blivit "hon" eller hon nostalgin. Och jag tänkte dâ: Nej. Sâ vill jag inte bli. Sedan - och jag tror redan jag nämnt den nâgon gâng här, eller hos Charlie, Nancy Hustons Nord Perdu. Har inte läst om den sedan dess men minns att den gjorde gott och gav mig lite kamplust.
Och sist: en läsare invandrad till Norrland frân de södrare delarna av Europa kommenterade sâ fint hos mig för ett tag sedan - hur hon nâtt den tryggaste formen av rotlöshet. Jag är i stort sett där nu och i det landet är det härligt!! Man fâr acceptera att inte vara hemma nâgonstans, men â andra sidan i sig själv överallt - sitt eget lilla fosterland, fôr att citera Tegnér. (Lät jag ansträngt uberpositiv nu? det var isâfall inte meningen).

Karin S sa...

Charlie, Wu (hej!) och Helena,
Det här kan vi hålla på med hela livet. Vi blir aldrig klara. Om man losskopplar sina känslor och bara kollar på det hela utifrån är det väldigt intressant då och då, i alla fall för dem/oss som är med om det. Å andra sidan kan jag förstå att det inte är hyperintressant för alla andra. Det ligger nära till hands att det blir navelskåderi.
Och egentligen en massa andra saker också. Bittert, föraktfullt, überpositivt och jag vet inte vad.
Men vi får hjälpa varandra att hålla oss (helt fel pronomen, ja?) på bastmattan.
Eller vad det nu var.

Gott Nytt År igen.

Gabrielle sa...

Hej, Karin!
Jodå, det är intressant och inte alls bara navelskåderi.

Jag blir märkbart berörd av ditt inlägg och av kommentarerna. Det stannar och mal runt i skallen. Varför? Själv har jag aldrig bott längre utomlands än cirka 3 mån åt gången, en gång i Frankrike och den andra i Italien. När jag kom hem från Frankrike (3 mån i Tours) minns jag att jag tänkte om Sverige och svenskarna: nej, det här är inte mitt land, det här är inte mitt folk. Jag var 19 år då. Sen har jag ju blivit kvar här (trots som sagt en höst i Rom).

Nu skriver du om "Sverige som en enorm tvättstuga" och om att "inte komma nära" m.m. och då kommer tanken hos mig: varför bor jag här? På nåt vis känner jag mig först lite sårad å landets vägnar - vilket förstås är urfånigt. Men jag undrar om jag missar nånting genom att bo i detta kanske tråkiga land? Hade det varit roligare och mer utvecklande för mig själv att bo i ett annat land - t.ex. Frankrike som jag pga av mkt gamla släktband känner rätt stor hemhörighet i. Svaret på "mer utvecklande?" är förstås att det nästan säkert hade varit det. Man utvecklas förstås av att leva i olika miljöer.

En annan orsak till att ditt inlägg berör mig så mycket är säkert också att en av mina söner bor i Australien sen drygt sex år.

Nåja...sen i dag 3 jan när jag läser ditt inlägg om hur en baguette ska gräddas och om er diskussion hemma i familjen känner jag så väl igen det! Det där är inte alls bara franskt faktiskt. Eller också är min familj lite anstruken av det franska för den där typen av livliga diskussioner vid middagsbordet hade vi ofta i min "gamla familj" och har även i min egen nuvarande familj. Så då känner jag mig lite "tröstad" ändå.
God fortsättning på det nya året!

Karin S sa...

Hej Gabrielle!

Roligt att se dig här!

Nej, jag tror inte att man kan säga att länder är roligare eller tråkigare. Egentligen. I viss mån tror jag snarare att jag intalar mig att det är så för att jag också saknar Sverige. Det finns ju en sorts sävlig värme mellan människor också där. När man väl blir vän med någon så ser jag ingen skillnad mellan folk av olika nationalitet. Ser inte heller att det skulle vara lättare eller svårare på endera stället.

När jag skriver om Sverige så blir det med en sorts avstånd ändå. Och inte så lite sorg, trots allt. Det tar sig väl uttryck i iakttagelser som antagligen är riktiga men som verkligen inte stämmer med helheten, ännu mindre med någon annans helhet.

Om man ska koka ned alltsammans till någon sorts väsentligheter så är det enda som faktiskt är svårt att ha sin familj eller delar av den långt bort.
Resten är en baggis.
Jag saknar inte stenarna, jag saknar mina föräldrar och resten av familjen. I vardagen.

Och kanske (fast det vet jag ju inte) är det därför som du funderar över alltsammans. Australien är jättelångt bort!
Skönt är säkert att slippa dessa funderingar. Å andra sidan, jag tror nästan att vi är fler som har det så här än motsatsen, om man tittar på jorden som helhet. I alla fall väldigt många.

Vad gäller diskussioner vid matbord har jag aldrig diskuterat BRÖD under en hel måltid i Sverige. Däremot gör man det gärna här. Det viktiga är väl kanske inte VAD man diskuterar utan att man diskuterar.
Om man nu ska försöka ta ut de viktigaste igen.

Hörs,

einar askestad sa...

karin,

du skriver att du inte tror "att man kan säga att länder är roligare eller tråkigare" och att du inte ser någon "skillnad mellan folk av olika nationalitet". jag begriper ärligt talat inte hur du kan hävda någonting sådant.

gäller ditt påstående även skillnader över tiden? eller har det bara fallit sig så att det i denna nutid blivit så att alla kulturer/länder är lika roliga och tråkiga och att inga skillnader föreligger?

det har gått en intressant serie på teve om några svenska familjer som far till "primitiva" stammar för att leva med dem. hur tydligt är det inte i dessa möten mellan skilda kulturer (och "tider", skulle man kunna säga) att samhällen kan mer eller mindre sammanfalla med människors grundläggande behov? (behovet av meningsfull gemenskap, inte minst)

själv uppvuxen i mer "premoderna" samhällen (bland annat i portugal på 70-talet), det vill säga samhällen som allt jämt är tradionella till sin karaktär, vet jag att den modernitet jag mötte när jag återkom till sverige i trettonårsåldern är allt annat än sund. det bär för lång att här försöka definiera vad denna omänsklighet består av, men att den finns tycks mig omöjligt att förneka.

eller kanske missförstår jag dig?

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Jag uttrycker mig inte så tydligt. Jag borde tillägga mellan Frankrike och Sverige - de två länder jag har någorlunda lärt känna.
Vad gäller övriga kulturer känner jag inte till dem tillräckligt väl för att personligen uttala mig om dem, men jag kan väl säga att det finns länder jag hellre flyttar till än andra. Efter att ha läst om dem.

Vidare menar jag att man kan få riktiga vänner och ha roligt - ja, både i Frankrike och Sverige.
Men, fast det har jag inte kommit in på än, men nu gör jag det, den modernitet (som sammanfattande begrepp) du ser i Sverige skulle jag påstå är mer allomfattande i där än här. Här finns mer av konservatism och mer av olika åsikter på samma gång.
DET saknar jag i Sverige. Om det är något som gör tillvaron roligare (och det tycker jag) så är det roligare här.

Vad gäller tiden misstänker jag att det är som du säger, att tiden slätar ut skillnaderna, åtminstone kan det te sig så om man skrapar ytligt. Vad som gömmer i sig i botten på respektive "folksjäl" är jag mer osäker på.
Men som två välfärdsstater i Västeuropa skulle jag nog ändå påstå att likheterna är fler än skillnaderna (om man nu kan säga sånt) mellan Sverige och Frankrike.

Blev det klarare?

Allt gott, inklusive Nytt År tillbaks till dig!

Agneta sa...

Bengt O och Lennart levererade Tegnér. Jag fullföljer med att de tegnérska raderna lånades av Tage Danielsson i en lång drapa "Det eviga" också titeln ett lån av Tegnér. I tretton strofer beskriver Danielsson P3:s svenska utbud under sextiotalet. Den avslutande versen lyder.

Där låg ett skimmer över Rydbecks dagar
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och hur du klagar,
var stode vi om de ej skrikit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Om än vårt språk blev mera engelskt brutet,
vårt lejons rytande blev ändå rutet.
Fast dåligt översatt, så lät det rätt så svenskt.

Hittade nu dikten i sin helhet även om den inleds med »Det låg ett skimmer« i stället för »Där låg ett ett skimmer« som det står i »Tage Danilessons samlade dikter 1967–1967«

Wu sa...

Hu så hemskt att Tage Danielsson har fattats oss så länge nu. Så mycket han kunde ha rätat ut och snirklat till än i dessa dagar.

einar askestad sa...

med risk för att stöta mig med några.

jag minns mina tonår på Lidingö. Tage Danielsson bodde inte långt ifrån oss - i en villa med simbassäng.

Hur gick de ihop, retoriken och livsstilen, frågade jag mig.

Karin S sa...

Einar,
Det går inte ihop. Men människan är inte heller en logisk maskin.
Endast martyrerna lever som de lär, vi andra är vanliga dödliga.
Skulle jag svara, även om jag ibland tycker att Tage Danielsson är lite överskattad.

Bengt O.. sa...

En kommentar på efterkälken:

Ett sidospår: Jag har just skrivit om vår diskussion om Tegnér och Danielsson
på: Blott Barbariet var en gång fosterländskt. Egentligen är det bara en utvidning av ett inlägg från 2005: Ett skimmer över Tages dagar. Ursäkta denna självbespegling.

Huvudspåret (fast det kanske inte var det vi skulle diskutera): Jag har litet svårt för Einars senaste kommentar. Så vitt jag vet hade Tage ärligt jobbat ihop till det han hade och jag vet inte varför det inte skulle gå ihop med hans "retorik"? F.ö. har väl både liberaler och socialister ofta letts av personer från "överklassen" - är det något fel på det? Måste man klä sig i säck och aska för att få ha medkänsla med de sämre lottade?

Sedan tycker jag ju inte som Karin att Tage D. är överskattad men jag blir alltid lika förnöjd när någon vågar peta på de svenska nationalhelgonen typ Astrid Lindgren eller Bodil Malmsten. Och varför inte Tage Danielsson?

(Men själv skulle jag i första hand vilja reducera Fredrik Lindström till sitt rätta värde).

Karin S sa...

Bengt,
Jag funderade också på Einars kommentar och kom fram till att han (delvis) ville retas. Danielsson är väl också, som du är inne på, något av ett nationalhelgon. Han blev det (kanske också) för att han dog så pass "ung".
Liksom kring Povel Ramel finns det någon sorts idé om att Danielsson var "genial".
Och det är det jag menar med överskattad.
Visst, han var kul, begåvad, bildad och hade framför allt humor.
Även jag unnar honom villan med poolen på Lidingö.
Precis som svenska folket mangrant förstod att Björn Borg flyttade till Monaco - klart att han inte skulle betala svensk skatt på alla de pengarna!
Det gjorde nu inte Danielsson så det BORDE råda någon form av konsensus kring att han fick behålla sina kulor då skattmasen tagit sitt.

Einar kräver (om han nu gör det) något som jag bara ser helgonen lyckas med. Det blir en sorts asketism i det som både stör och på något vis lockar.

einar askestad sa...

bengt,

jo, även jag unnar den som arbetar frukterna av sitt arbete. hur skulle jag kunna annat?

däremot var det inte ovanligt i vänstersvängarna under Tages kraftdagar att man tyckte mycket illa om att någon samlade på kapital för sin egen del. lyx, etc. (det är ju inte populärt idag heller, i en del kretsar.)

det är i alla fall - kan man tycka - lite knepigare att företräda och tala för de "förtryckta och exploaterade arbetarna" om man själv inte kan räknas till den skaran? jag säger inte att det är omöjligt, men man vinner väl i trovärdighet om man någorlunda delar sina olycksbarns ekonomiska och sociala villkor?

jag vet att jag själv inte med gott samvete hade kunnat bo på lidingö och bada i min bassäng om jag samtidigt förtjänade mitt levebröd på att bland annat häckla direktörer för deras... ja, för deras lidingövillor och simbassänger, exempelvis.

skepsisen mot fredrik lindström delar jag. över huvud taget tycks samtiden uppmuntra lite självgoda och lätt uppblåsta personer (antagligen för att de är mer... ofarliga?). därmed inte sagt att fredrik lindström kan vara underhållande. för dem som söker sådant.

allt gott

einar

einar askestad sa...

ett "inte" föll bort, som synes