söndag 30 mars 2008

författaryrket

Den här utredningens resultat intresserar mig.
I artikeln påpekas redan de faktorer som för mig gör det omöjligt att vara författare, åtminstone svensk författare.
Man anar redan en framtid som är just som musikindustrins, författaren kommer inte tjäna några pengar (alls) på sina böcker, de blir en sorts dammsamlande objekt i några få bibliotek.
Däremot blir han/hon ännu tydligare en artist. En människa som står på scenen eller sitter i tevesofforna.

Och är det nånting som jag tycker verkar urjobbigt, så är det just det. Det fråntar författaren egentligen allt vad integritet heter.
Man skriver ju inte böcker för att prata om dem, utan för att de säger vad det är man vill ha sagt.

2 kommentarer:

Björn sa...

När vi håller på med en författare i skolan frågar eleven ibland efter vad förf. tycker / tyckte om sin bok eller dikt, eller något specifikt, och jag försöker säga något om att en bra bok vet mer än sin författare (den gamla klyschan), och att det inte alltid är givet att just förf. ska ha det bästa svaret, och framför allt inte det enda svaret. Ändå tror jag att det är svårt att motarbeta den här på något sätt nedärvda känslan att det inte går att ifrågasätta förf., för hon eller han har ju skrivit boken, och har därmed sista (och ofta enda) ordet. Jag håller inte riktigt med. Och så det här med att en del författare jämt visar upp sig och kommenterar sina egna verk: det förstör magin, tar bort mystiken. Jag vill inte ha en Ann Jäderlund som berättar vad hennes suggestiva dikter egentligen står för.

Karin S sa...

Jo, jag tror också att det är svårt att motarbeta den känslan, i synnerhet hos unga människor. Men hela den här industrin går mot det här, eller egentligen ännu värre: författaren, liksom en del andra grupper, antas ha kloka och välformulerade svar på en massa frågor. ELLER på ett hyperintressant sätt läsa sina egna texter, kanske.

Men för att gå tillbaka till hur det var då man var ung, en författare som uttryckte något man kände/tänkte men vagt, blev ju faktiskt en idol för en. Man ville nog ha kontakt med honom/henne om han/hon fortfarande var vid liv.
Den grejen/känslan är vad hela den här indsutrin nu spelar på. Ihop med resten av alla "verklighetssträvanden" (dokusåpor, vittnesbörd om än det ena än det andra i pressen, bloggar, youtube etc) som finns.

Det här är en följd av mediasamhället.
Jag tror i och för sig att en intakt litteratur kommer att finnas kvar, men den kommer att bli allt smalare.

Och så tror jag att det där du och jag är ute efter, att behålla mystiken, är en grej som man kanske kommer fram till med tiden.
Men man kan inte känna/tänka så när man är nitton eller tjugofem.

Dessutom tycker jag mig möta, hos många författare (Lundgren t ex, men det finns säkert fler) ett verkligt anspråk på att ha Sanningen om den egna boken. Och dessa författare vill liksom inte släppa sina böcker sen, utan vill gärna fortsätta att hålla på och älta dem i tid och evigheter. Vilket kanske passar bra i det rådande klimatet.
Kanske är det inget fel på det heller, fast för mig känns det otroligt främmande.
Jag INBILLAR mig att i ett konstnärligt skapande så är det viktiga inte det som ligger bakom en, utan det som komma skall.
Man vill vidare...