utblick skolan

Här är kallt och Påsk.

Och jag funderar mer på skolan, min egen skolgång och mina barns, i viss mån mina föräldrars.
Och min mans. Mitt i hans gymnasieår kom -68. Han och hans två äldre systrar fick gå färdigt skolan i de statliga skolor de hade börjat i, trots att våren -68 var en förlorad termin då. Samt de kommande åren.
Hans yngre syskon styrdes in i privatskolor istället.

Och så är det fortfarande, om än inte i samma omfattning, men i de statliga skolorna strejkar lärarkåren, gymnasister och studenter blockerar ibland sina skolor/universitet.
I låg-, mellan- och högstadiet strejkar inte barnen, men dock lärarna då och då. Hur mycket beror på, varje lärare bestämmer själv. Mitt intryck är att ju sämre en skola fungerar (dålig ledning, jobbiga arbetsförhållanden osv) desto mer strejkar lärarna.

I PISA-studien vars resultat redovisades i höstas var en slutledning att i de länder där det fanns ett parallellt system med privata skolor så hade dessa bättre resultat. Det berodde delvis på att folk som satte sina barn i dessa skolor i regel hade högre utbildning och gjorde barnens hemmiljö mer studiemotiverad. Men om man kompenserade för det(?) så var resultaten likvärdiga. Vill jag minnas att jag reagerade på, för det är klart att om man kompenserar för alla olikheter så har alla samma resultat.

Och en sak är ju klar här i Frankrike, det går en skiljelinje av politisk karaktär, starkt markerad, genom skolystemet också.
Många människor påstår sig i princip vara för den statliga skolan med dess blandning (här skickas barnen till de skolor de bor närmast och inte förrän i gymnasiet blir valet något större) av barn från olika miljöer.
Men då barnen kommer till den statliga högstadieskolan får principerna ge vika för verkligheten, eftersom denna statliga högstadieskola i många fall fungerar mycket sämre än den lilla låg- och mellanstadieskolan.
Och dessutom mycket sämre än de olika privata alternativen.

Det pågår en debatt här också, om den statliga skolans misslyckande och vad man kan göra åt det. Nuvarande regering vill rucka på det som kallas sektoriseringen, det vill säga att barnen och deras föräldrar inte har någon valfrihet fram till gymnasiet.
Kritikerna hävdar förstås att det kommer att göra vissa skolor ändå sämre och andra bättre, det kommer att öka segregeringen. Vilket jag i och för sig håller för troligt.

En annan sak som är otroligt konstig med svenska ögon sett är lärarnas väg genom livet sen. Som lärare tilldelas man poster efter ett komplicerat system som gör att man först på sin ålders höst hamnar på lugna skolor i priviligierade områden. I de brinnande förorterna är alltså många av lärarna unga och ute på sitt första jobb.
Detta hävdar (andra) kritiker bidrar till orättvisorna, men lärarfacket vill inte ändra på det här systemet. Lärarfacket har, liksom de flesta franska fackförbund, mycket låg anslutningsgrad, men de representanter jag har sett i olika paneldebatter på teve har ju inte tillhört den yngre skaran direkt.

Å andra sidan, läraryrket verkar rätt slitigt, här med. Vill man han duktiga lärare på de ställen där de verkligen behövs så måste man nog vara beredd att på något vis kompensera dem, ekonomiskt eller med mer ledighet, inte bara räkna med att de ska se jobbet som ett kall.

Och sen är det inte som man kan tro, åtminstone inte enligt mina ostatistiska mätmetoder. Det är inte nödvändigtvis i de invandrartäta områdena i norra Paris som det är omöjligt att bedriva undervisning. Träffade en lärare som hade jobbat där och även om eleverna inte var toppresterande så hade skolan föräldrarna med sig. Föräldrarna höll ordning på sina barn och insåg att skolan var viktig för deras framtid. Även om de inte själva kunde läsa alla gånger...
Däremot hade den här människan jag pratade med jobbat ute på franska bonnvischan i ett problemområde där invandrarna var få, men där det var helt hopplöst att få något gjort.
Det fanns inga familjer, som hon uttryckte saken.

Ja, fy sjutton, säger jag, för hur får man ordning på allt det här?

I övrigt, gjorde ett test på dn.se för att kolla om jag var klimatbov eller inte, och en fråga jag ställer mig undrande till var: Äter du dålig mat? Ofta, en gång i veckan, aldrig etc.
Är det bra eller dåligt ur klimatsynpunkt att äta "dålig mat"? Vad är dålig mat? Sånt som man blir sjuk av, och vem äter det ofta? Eller "skräpmat"?
Och ska man verkligen hamna i den här sortens grubbleri av den här sortens test?