Inre frihet

Jag är nu i det skrivna. Om jag förr var det som skrev eller berättade är jag nu det skrivna, är jag nu själva berättelsen. Jag är i det skrivna. Jag är berättelsen. Och jag har inte för avsikt att komma tillbaka till den punkt då det fanns en tillvaro och att därmed bli "en som skriver". Aldrig mer. Nu har jag funnit min tillflyktsort och i den finns jag.

Så skriver Thomas Nydahl i sin nya bok Inre frihet.
För mig är den här passagen central i boken, kring detta kretsar sedan texten. Jag är min berättelse, jag är min text.
Det får mig att leta reda på en annan text som står i samklang med Thomas:

Jag sitter kvar vid köksbordet. Det är bara jag här. Det är bara jag, pappret, pennudden och bläcket. Jag ändrar mig. Med varje ord skiftar jag. Ett alfabete kryper fram ur mig, det rör sig över pappret som smådjur över en åbotten. Jag kryper fram ur alfabetet; jag är bara rörligheter, reflexer på en botten av sand, vattnets rörelser och ljusblixtarna är jag. Pennudden skriver mig. Jag driver skriften mot pappret. Nej, bläcket driver mig som regn, som en torr gräsbrand över sidorna. Det lämnar en skrift i mig, spår i köttet, ärr fyllda med bläck. Skrift.

Den skrivande människans erfarenhet - kanske. Jag tror det. Citatet är hämtat ur Kerstin Ekmans En stad av ljus.

I Inre frihet framträder ett skrivande jag, men man får också konturerna av en man som lever i Skåne, en man som har familj och en historia, en man som har gåvor och problem, en man som lever ett ganska stilla liv utåt. Men som läser tidningen och böcker, som lyssnar på radio, som tar in världen i sitt inre, bearbetar och förstår den genom att skriva om den.
Det kan te sig harmlöst eller enahanda, men vartefter texten tar sig fram får vi syn på människan därbakom. En människa med fel och brister, men en människa som känner och reagerar. En människa som gör sin stämma hörd i världen, som rör sig över stora ytor i tid och rum - i tanken.
Och i skriften.

Thomas Nydahl skriver kort och aforistiskt eller längre och essälikt. Orden flödar eller kanske mer sorlar på en ren prosa, med Ekman-citatet i bakhuvudet skulle jag vilja säga som bäckvatten. En njutning att dricka. Släcker törsten, leder ut till andra författare andra tänkare. Det är som om texten är genombruten av världen, som en en utsikt genom en gammal spetsgardin. Världen genom Nydahls språk.

Ja, Thomas, du är berättelsen.