onsdag 12 mars 2008

Njet

Jo, jag utvecklar det hela lite, här skriver Oline Stig om varför hon inte gillar att vara författare.
Här skriver kulturjournalisten Annina Rabe om varför hon gått ur journalistförbundet.
Här ger Carl-Henning Wijkmark sin syn på vad det är att vara en skönlitterär svensk författare idag.

Artiklarna är bara tre av många, många som jag läst de senaste åren, om författares och kulturskribenters (ekomomiska) villkor.
Själv tillhör jag då inte den skara som tycker att staten ska pumpa in mer pengar i kulturen. Samtidigt inser jag att Wijkmark har rätt, en seriös författare kan inte leva på sina böcker i Sverige idag. Det kan han/hon inte i Frankrike heller i de allra flesta fall - det är inte dit jag vill komma.
Jag tror att författarrollen och yrket kommer att genomgå enorma förändringar under den kommande, säg tioårsperioden. Staten kommer inte fortsätta att pytsa in pengar i kulturen, vad än folk tycker. Om de kommersiella krafterna kommer betala för det Wijkmark är inne på, en djupare genomlysning av samhället kan man också fråga sig.

Jag tror att alla författare som vill fortsätta att vara författare måste finna en annan försörjning, skriva på fritiden, välja mer. Jag tror inte att vi/de kommer att försvinna, men jag tror att det kommer bli mycket hårdare bud.
Som om det inte redan vore hårda bud.

Poängen med den delen av en kultur som är litteraturen, till och med skönlitteraturen, är ju att den måste vara efterfrågad, annars försvinner den.

6 kommentarer:

Björn sa...

Men då får vi den litteratur vi inte förtjänar: framgångssuktane litteratur som nosar upp de enkla lösningarnas lockelse, och smickrar läsarnas fåfänga, i stället för de bråkiga, bångstyriga böckerna. Tyvärr tror jag att du har rätt - författare får finna sin försörjning på annat håll, om de vill fortsätta skriva icke-kommersiell litteratur (just nu: deckare, chick litt).

Björn sa...

oj, "framgångssuktande", ser pedanten i mig att jag menade - - -

Karin Stensdotter sa...

Björn,
Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Vilka är "vi"?
Om vi ponerar att det litteraturstöd som tillkom i förlagskrisens spår på sjuttiotalet om inte försvinner så åtminstone förändras, så får vi gissningsvis mindre "seriös" litteratur. Men hur det än är, någon måste, och har alltid måstat så att säga, se till att även (seriösa) författare får mat på bordet?

Jag är rätt pessimistisk på den här punkten, jag tror så att säga att litteraturen måste bli ännu mer av en undergroundrörelse och nästan försvinna, jag tror att läsförståelseförmågan hos Sveriges befolkning måste bli ÄNNU sämre i internationella tester, jag tror att hälften av folkbiblioteken måste ha nedmonterat sig själva (och bara ha kvar Guillou och Marklund på hyllorna) INNAN POLITIKERNA (alla kulörer) reagerar.

Jag tror så att säga att det måste finnas ett genomsvenskt konsensus om att vi, i Sverige, måste ha utbildning och kunskap och även litteratur, svensk och i översättning för att rädda vår BNP. (Jepp, jag tror det, money talks.) Jag har ingen som helst tilltro till dagens politiker i den frågan. Inte än. Det måste bli ännu sämre innan man reagerar på bred front.

Och DÅ blir det naturligtvis mer att ta igen, men å andra sidan, när väl viljan finns överlag så kanske det faktiskt händer?

En annan möjlig framtidsbild är förstås otäckare och kanske mer trolig, det blir inte som jag skissar ovan, utan istället ett fortsatt förfall i institurionerna, utbildning, bibliotek etc, och en liten eller halvstor grupp som inser att så är fallet och ser till att deras barn får gå i vettiga skolor och läsa vettig litteratur, en ökad segregering helt enkelt.

Samtidigt... jag har svårt att tro att svenskarna själva vill det.

Och vad gäller litteraturens framtid så är vi nog redan där, är jag rädd, så få människor läser och följer den seriösa litteraturen idag att jag undrar om den egentligen har någon framtid. Jo, kanske, men som "smal" företeelse.
Pyntad av några stiftelser och Svenska Akademien, typ.

Björn sa...

Ja, du har troligen rätt, och det är därför jag blir så bedrövad. Men också förvånad: denna så kallade smala litteratur har mycket att säga mig, och jag är på alla sätt och vis en vanlig människa: det borde vara jag som var medelsvensson. Men seriös, eller riktig litteratur, går under (bildligt, men jag tror liksom du att den också kommer att gå under bokstavligt: underjordiskt, existera som hemlig kod mellan få invalda, för The Happy Few), om den saknar seriös bevakning, exempelvis av blm eller något motsvarande. Med all oönskvärd tydlighet är kritikdelen på svenska dagstidningar under all kritik.

Karin Stensdotter sa...

Ja, det där med kritiken är förskräckligt, att inte en "vanlig läsare" som även jag känner mig som, inte finner uttryck för vad jag tänker om litteraturen på de stora tidningarnas kultursidor.
Det gör ju inte saken bättre, precis.

Skrev just en harang om det i en kommentar på Den blinde argus, om du orkar kolla:

http://vakna.blogspot.com/2008/03/fr-eller-emot-att-fra-debatt.html

Anonym sa...

Jane Austen och Dostojevskij fick inga statsbidrag. Det får däremot tendentiösa "arbetar"författare.