fredag 14 mars 2008

Kanon?

Skriver idag på axessbloggen mao om Pippi Långstrump och lite om vad kanon är och skulle kunna vara. Något som svenska modersmålslärare inte verkar så intresserade av alla gånger...

Det finns f ö både likheter och skillnader i utbildningssystemen i Sverige och Frankrike. En likhet är att politiker i både länderna ständigt vill ändra på skolans/lärarnas roll och uppgift. Svenska lärare tycks ofta ta detta på väldigt stort allvar (se diskussionen ovan).
Franska lärare däremot tar det hela med ro, struntar i de mest galna politikerinfallen, säger jaja, det säger ministern men det fattar väl alla att det går ju inte!
Och så lunkar de på i sin rytm där förändringar sker mycket långsamt.
Civil olydnad är väl vad det handlar om, man kan också säga självförtroende. Man har en kompetens, man kan något. Man vet att politikerna inte har samma erfarenhet och kompetens, så man ger helt enkelt sjutton i att tillämpa de mest galna reglerna, som f ö brukar försvinna så småningom.
För kontinuiteten i den svenska skolans skull skulle man ju kunna önska sig lite mer av just detta.

9 kommentarer:

Bodil Z sa...

Först till det här med Pippi: En gång under min tid som utlandslektor i DDR tog jag mig för att låta en grupp studenter läsa en liten essä om Pippi Långstrump. Det föll inte i god jord. Gruppens "ledare" - en blivande SED-medlem, redan invald - tog till orda och sa att "det här vill vi inte ha hos oss i DDR, det här är anarki". Alla andra teg.

Sedan det här med skolan: Jag har en fråga: Hur ser den nuvarande franska lärarutbildningen ut? Den svenska - jag vet att jag sagt det här förut - är en katastrof och ju fler lärare som kommer ut från den desto mer lättmanipulerad kommer den svenska lärarstammen att bli.

Karin Stensdotter sa...

Bodil,
läste dina studenter OM Pippi eller själva Pippi-texten?
Jag har svårt att tro att Pippi någonsin skulle kunna överleva i ett annat forum än sin egen berättelse.
Nu vågar jag mig inte på att dra några slutasatser om ditt sammanhang, men klart är att Pippi fortfarande provocerar franska föräldrar, eller nej, inte provocerar, det är fel ord. De ser ingen poäng med henne, de tycker att hon slår in öppna dörrar, liksom.
Böckerna om Emil, för att nu ta ett annant Lindgren-exempel är mycket mer uppskattade. För att inte tala om Ronja, de ungar som fått henne ÄLSKAR henne...

Själv tycker jag definitivt att Pippi har en given plats i en svensk barnbokskanon. Hon kan gott läsas, inte bara ses på bio eller teve som tecknad serie där hon ju HELT mist sina särdrag.
Fast jag tycker förstås att det finns annat i Lindgrens produktion som står sig bättre, men sånt kan skifta över tiden, och jag är ganska säker på att Pippi klarar sig utan en fransk supporterklubb här i världen.

I Sverige kan hon ibland kännas lite som ett helgon och det roar mig att peta på glorian så att säga.
För mig är hon dock en sagofigur, hon har en historia att berätta om det sammanhang hon skapades i, och hon har överlevt in i en tid som inte alls är hennes ursprungliga.
Där kan jag se ett dilemma, hon tas till intäkt för saker som hon inte har med att göra.


Hur den franska lärarutbildningen ser ut vet jag inte. Skolan har genomgått diverse reformer här med och man har t ex bytt "metod" för läsinlärning på åttiotalet nån gång vilket anses ha lett till en generation som inte kan stava.

De lärare jag stött på har alla varit lite äldre, nej, för resten, några har nog varit yngre, men de har alla i mina ögon varit tämligen konservativa, inte politiskt alltså, men i vad de lärde ut.
Det finns säkert undantag, men överlag uppfattar jag den franska lärarkåren som en mycket seg och konservativ instutition - på gott och ont, borde jag kanske tillägga.

Maria sa...

Jag håller inte med dig om att franska lärare tar annonserade förändringar med ro. Jag kom igår kväll från ett tre timmar långt "skol-råd" (conseil d'école) i min pojkes skola. Jag är ordförande i föräldra-föreningen. Stämningen var minst sagt uppgiven. De förändringar som den nya höger-regeringen annonserar inför hösten är katastrofala för skolan. Jag går inte in på detaljer men faktum är att de inför ett system som ännu tidigare och ännu tydligare inför ett system för att skilja agnarna från vetet. Eliten ska vaskas fram, de som halkar efter kan lika gärna kopplas bort så fort som möjligt. Alla elever har ett pris på sig. Tatuerat i pannan! Allt handlar om handel. Mekantilism. Inget annat. Och vissa ungar är värda att satsa på. På andra är priset i pannan för lågt... Att säga att de tar det med ro tycker jag känns som att skymfa den franska lärarkåren. De är uppgivna - för vad i helvete kan de göra??!! Lärare som jag känner sedan fem-sex år tillbaka och som är underbara lärare, passionnerat intresserade av sitt jobb talar om att byta jobb. Och det var inte ett skämt.

karen sa...

Maria,
Det var inte riktigt det jag var ute efter när jag sa att de tar förändringar med ro.
Jag menar att pedagogiken verkar rätt lik den jag själv ibland stötte på som barn och ung. Mycket katederundervisning, läxor och plugg.
Att lärarna sen både protesterar, strejkar och reagerar kan jag bara hålla med om!

Och när man ser på den franska skolan över lag så har den ju åtminstone delvis samma problem som den svenska.

Men frågan Bodil ställde gällde ju lärarutbildningen som hon har erfarenhet av och som hårt kritiserats här den senaste tiden efter en artikelserie i DN av Zaremba.
Om den förändringen av själva lärarutbildningen har någon motsvarighet här kan jag inte svara på. Kan du?

Karin Stensdotter sa...

Merde, nu dök Karen upp igen. Det var alltså jag som skrev kommentaren ovan.

Fö att lärarna skulle vara oengagerade eller dåliga har jag aldrig sagt, däremot lär de ju ut delvis samma saker som mina svärföräldrar lärde sig. Det är DÄR jag menar att deras konservatism sitter.
Jag menar det vore ungefär som om ungarna i svenska skolan började sjunga stamsångerna igen. Svårt att tänka sig, eller hur?

Maria sa...

Hej - kan man kommentera en kommentar flera dagar efteråt på en blogg. Det verkar knäppt... alla har väl slutat läsa det här dagens kommentarer redan...
Men i alla fall: Karin eller Karen: det enda jag ville kommentera var uttrycket att de franska lärarna tar annonserade reformer med ro. För det gör i alla fall inte de i vår skola. Det uttrycket skar sig så mot stämningen på mitt möte. Lärarna i vår skola är uppgivna och bakbundna. De uttsätts för reformerna. Har inte fått vara med och utforma dem. Och den enda konstruktiva lösningen som framfördes under vårt möte i fredags var att byta jobb.
Jämförelsen mellan fransk och svensk skola och pedagogiken i de olika skolsystemen är en annan sak. Där tror jag att du och jag är mer överens... kanske!

Karin Stensdotter sa...

Maria,
jag uttryckte mig tydligen otydligt. Visst protesterar lärarkåren, men samtidigt: varje lärare har sitt eget betygssystem, han/hon fortsätter med samma ämne på ungefär samma sätt, och inte fan är det något politiker kan ändra på.
Minns ett möre i vår skola där rektor sa: Jaha, och så har nya utbildningsminstern sagt att föräldrarna ska få vara mer närvarande i skolan, men det förstår ju alla att det inte går.
Och så var det färdigdiskuterat. Föräldrarna kunde tycka vad de ville om den saken, i den skolan sket man i direktiven.
Och DEN attityden har jag aldrig stött på hos svenska lärare på samma sätt.

Att lärarna sen protesterar mot det som är neddragna resurser, för det är väl det det handlar om, mindre pengar, det är en annan sak. Menar jag.
Och där misstänker jag att det bara kommer att bli värre, eller snarare som du säger, hårdare bud, hårdare segregering, fler utslagna tidigt, kanske, eller ännu mindre möjligheter att komma ikapp eller igen.

Den trenden tror jag mig ana även i svensk skola.
Klart att man kan vara förbannad på det, och framför allt, det är förmodligen en farlig väg att gå. Samtidigt: det är ett olösligt dilemma nånstans.
Håller helt med dig, fastän du inte sagt det här, och kanske inte ens tycker det, men det är något läskigt med Reinfeldts regering och åtminstone delar av den borgerliga politiken, där solidariteten med de ALLRA svagaste nu satts ur system och det är liksom vad de gick till val på.
Samtidigt tror jag att det är vad vi har att vänta oss, de som klarar sig vill inte stödja Norrland, eller "flyktingar" eller annat som ligger en bit bortom deras direkta omvärld.

Däremot tror jag att Björklund är på rätt väg, skolan måste förändras, och det mycket. Det måste vara mycket tydligare att den som vill jobba FÅR jobba, redan i skolan. Och dessutom så måste väl alla bibringas ett minimum, och där står man igen inför något jättesvårt.

Jacob Carlson sa...

Franska lärarkåren är så vitt jag kunnat förstå ända sedan den franska statliga folkskolans inrättande snarast politisk vänster, traditionellt i opposition mot katolska kyrkan vars inblandning i utbildning man ville markera mot: "école obligatoire, laïque, gratuite" (obligatorisk, konfessionslös och gratis skola) säger de väl? Den svenska folkskolan, än mindre läroverken, och dess lärare uppfattade sig nog däremot inte på samma sätt som universella upplysningsprincipers banérförare.

Kanske blev därför det kulturradikala brottet inom skolan större i Sverige än i Frankrike?

Till detta kommer att den franska vänstern har ju ett stolt och gediget, delvis nationellt, kulturarv enda sedan minst upplysningstiden att falla tillbaka på och identifiera sig med.

En tredje förklaring finns väl i sådant Fredrik Lindström har tagit upp sin analys av svensk modern kultur: vi var mycket rika i Sverige just precis då vissa utopistiska modernistiska idéer var i svang, vilket skapade stark optimism och förändringstryck i vårt land, i en jordmån som redan hade relativt starka jämlikhetsideal. Man ville konstruera ett nytt samhälle och då framstod allt gammalt som värdelöst och suspekt.

I Frankrike verkar även vänsterintellektuella kunna vara av uppfattningen att det finns något av värde i historien.

Jag vet inte, jag kanske kategoriserar för mycket. Men det är så jag upplever det, lite schematiskt måhända...

karen sa...

Jacob,

Jag håller i stort sett med dig, och man kan ju även tillägga att till och med JAG född -64 sjöng psalmer i lågstadiet, även om mina föräldrar säkert sjöng fler. Den svenska skolan hade antagligen mer av borgerligt/kuturkonservativt bagage med sig in i sjuttiotalet.

Just den där konservativa delen av den franska vänstern är på något vis det som gör den spännande och förmodligen också att även ett franskt konsensus råder. Om att barnen ska bibringas kunskaper.

Hela tiden har det också funnits skolor parallellt med den statliga som drivits av kyrkan, eller egentligen olika klosterordnar. Dessa finns kvar och är fortfarande mer eller mindre uttryckligt religiösa, eller snarare, religionsundervisning sker inom skolans ramar och är mer eller mindre obligatorisk. Det är förstås en majoritet av katolska skolor men även även andra finns.
Dock måste alla skolor följa de nationella programmen i de andra ämnena.

Och på senare tid har den privata skolan dragit ifrån vad gäller resultat. Det visar både franska och internationella studier, t ex PISA.
Det här är förstås en källa till både politisk och annan befogad oro.
Det som var en stolt symbol för nationen och som länge fungerade, duktiga elever kunde göra "klassresor" därför att de var just duktiga har mer och mer vittrat, och även om ett tiotal toppskolor fortfarande är statliga så ligger den statliga skolan som helhet risigt till.
Föremål för debatter och säkerligen kommande reformer.