söndag 16 mars 2008

svensk skola har

En sån här diskussion gör mig rätt häpen. Det verkar som om en majoritet av Sveriges svensklärare inte tycker att det är hela världen om eleverna inte vill läsa böcker som lärarna sätter i deras händer. Undantag finns, men verkar vara i klar minoritet.
I mina ögon är det skrämmande och inget annat.

Okej, jag gick i gymnasiet i en innerstadsskola i Stockholm i början av åttiotalet. Vi hade gamla stabila lärare, centrala prov, höga krav. Jag gick dessutom naturvetenskaplig linje. Men det hindrade oss inte från att läsa litteratur på svenska, engelska och franska i mitt fall, tyska för dem som läste det.
Vad sysslar de med i Sverige egentligen? Genusdemonterar Denise Rudberg?

Brabra, jag har ju klarat mig ifrån det där landet, mina barn kommer inte gå i en skola där läraren i modersmål inte ser någon poäng med att fortsätta läsa de texter man alltid läst.
Dessutom har de nitiska föräldrar som kommer att se till att de även grejar det som den franska skolan traditionellt varit sämre på - fast när man läser länken kan man ju undra om den inte kommit ikapp eller förbi - språken.

Men jag kan ändå inte tycka att det är något annat än sorgligt, riktigt sorgligt.
För vilka överger man? Jo, de svagaste, de som hade kapaciteten men inte medskicket hemifrån.
Man kan ju bara fråga sig HUR dåligt det ska gå på internationella tester innan reaktionen kommer på bred front.

12 kommentarer:

Björn sa...

På vår skola sysslar vi i alla fall med att läsa Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Kafka, Conrad ... Och fick gott betyg från Skolverket, som var och inspekterade häromveckan. Men. De hade synpunkter på att eleverna inte i tillräcklig utsträckning får vara med och planera de enskilda lektionerna. Fast att vi får goda omdömen om kvalitet och kunskap kan ha att göra med att vi är många hängivna seriösa lärare som vet vad vi ska göra, att vi har mycket motiverade elever som har respekt för sina lärare, och litar på att vi vill deras bästa, och att när vi kommer dragandes med våra Kafka-böcker är det inte för att vi vill straffa dem. Så varför inte fråga eleverna om de vill planera lektionerna, och hur sådana lektioner då skulle se ut: att lektionen går ut på att vi diskuterar varje lektion vad vi ska göra?

Karin Stensdotter sa...

Björn,
Det låter alldeles utmärkt, liksom i ännu högre grad det förhållande lärare-elev du beskriver. Och jag tvivlar inte på att det finns fler skolor som är ungefär som din.

Vad jag blev så häpen över i den diskussion jag länkade till var hur många ANDRA sätt det lät på. Någon såg sig främst som en POLITISK varelse i sin lärarroll, någon ville till varje pris genusgranska rubbet.
Många talade om hur elever "identifierar sig" med romangestalter och en massa annat som jag inte kan se som så mycket annat än ursäkter för att inte läsa antingen sånt man inte gillar eller sånt man inte orkar få eleverna att läsa.

I en fungerande miljö (eller vad man nu ska kalla det du beskriver här) borde det väl inte vara några problem med ett större elevinflytande? Illa blir det ju om eleverna, som a priori vet mindre om skolämnena tar över och styr vad som ska göras och inte?!

Min gymnasieskola var i en annan tid och förmodligen vad man idag kallar en priviligierad miljö, fastän den då var rätt så "vanlig".
Fast när jag började på arkitektlinjen så mötte jag för första gången en tämligen "politiserad" miljö.
Det blev helt absurt. Man kan möjligen hävda att littteratur endast är bärare av idéer och utgå från det, men när man börjar tillämpa resonemanget på arkitektur blir det absurt.
Vi hade massvis av lärare som aldrig hade ritat ett hus, någon hade doktorerat på badrum (jo, det var på den tiden) någon hade skrivit ett revolutionärt manifest som hade publicerats i arkitekten och det var väl hans främsta merit.

Vi sänkte lärare. Jag inser det nu. Vi kom och hade alla minst 4,9 i betyg och vi såg till att en del sjukskrev sig, vi tog dit föreläsare vi själva ville lyssna på, vi organiserade våra egna studieresor...
Och jag läste samtidigt 40p konsthistoria och lite juridik på Stockholms universitet.

Det här hör ju inte hit mer än indirekt, men jag kan väl säga som så: Får man ett bra medskick från gymnaiset så står man sig rätt bra sen.
Och det önskar jag även dagens gymnasister.
Så stå på dig för jag tror att du ger dem det.

Martin sa...

Hej Karin! Du kan vara så kryptisk bara! Jag föstår inte alltid om jag ska känna mig träffad eller inte? Jag tycker ju inte att jag är alls flummig. Ju.

Björn: skolverket har ju roliga kriterier när de granskar skolor. Men man får inte glömma att det inte var så länge sedan som det fanns en ganska bred opinion både på Skolverket och i riksdagen som menade att just elevdemokrati är fokusområde ett. Tack för att debatten har skiftat.

Karin Stensdotter sa...

Hej Martin,
Kryptisk och kryptisk, och om du ska känna dig träffad - jag vet inte? Som jag uppfattar dig egentligen inte (men vad vet jag), men jag tycker att det är enklare med klara budskap. Man läser inte något krångligt för att bli snygg. Man läser det av andra orsaker och det får man stå för - som lärare. Tänker jag.
Framför allt tyckte jag nog att det fanns en hel del dårpippis i den där diskussionen och till dem hörde du ju inte. Men en sorts smygande med saker kanske du ägnar dig åt.

Nu är ju inte jag lärare och skulle säkert låta annorlunda om jag vore det. Det låter som om det blivit besvärligare och den delen har jag ju svårt att bedöma.

Det enda jag VET är att barn och ungdomar som är omotiverade och presterar uselt i skolan i de allra flesta fall kan fås att göra mycket bättre ifrån sig. Och hur man gör det, det är väl själva knixen med att vara lärare, antar jag.
Och så beror det förstås på hur de har det hemma, ungarna. Också.

Det jag, som sagt, blev förvånad över, är väl att inte själva ämnet stod i centrum för alla inblandade i diskussionen.

Men det är klart, här är det så självklart, och i de skolor jag gått i i Sverige som var bra, var det också självklart.

Sorry om jag var kryptisk eller hårdhänt, och än värre: jag menade det med största sannolikhet. Inte att såra någon, men om jag inte missförstått saker så var det, enligt min åsikt, några stycken som var helt ute och cyklade i den där diskussionen.

å andra sidan, de lär väl tycka likadant.

Martin sa...

:^) Mja, snygg och snygg, det är ett stående skämt i mina klasser, alltså underförstått snygg som jag. Men visst blir man snyggare (mer karismatisk?) om man är en läsande person och a) har lite koll, b) fattar vad folk säger och skriver?

En sorts smygande, jo, jag erkänner mig skyldig (inom vissa fält - som du vet inte alla). För att vi trots allt företräder föreningen på något sätt tror jag (och som du märkt - jag har fd elever som övervakar).

Men: att vi har så många kommentarer på våra inlägg är ju till mycket stor del din förtjänst, Karin. Enormt roligt, och jag hoppas att du fortsätter ingripa när dårfinkarna attackerar.

Sköt om dig, /m

Björn sa...

Tack Karin för att du tar upp denna debatt, det är fantastiskt att du är så intresserad av detta ämne, fast kanske inte ändå, för det är ju så enormt viktigt. Jo, elevdemokrati i all ära: jag försöker vara lyhörd och låta eleverna vara med och bestämma ex redovisningsformer, men som alla förstår, eller borde förstå, blir det lätt absurt om demokrati ska tillämpas på a-l-l-t. Det blir dessutom väldigt förvirrande för eleverna om de ska förväntas vara insatta i t ex hur en kurs i Fysik B ska läggas upp, eller vad de ska planera in i Engelska B för att komma förberedda till Nationella provet. Att eleverna svarar att de inte fått bestämma behöver inte tolkas som negativt: men det här är min poäng - det finns alltid en (o)vilja att misstänkliggöra lärarna, från visst skolledarhåll, eller från politiker, med negativa förväntningar, och självuppfyllda profetior; allt går ut på att sätta dit lärare som förmenas fuska och köra över eleverna, som om detta var högsta prioritet från lärarhåll...

Karin Stensdotter sa...

Martin,
snygg och snygg, njae, jag skulle nog hellre säga att det är ett minimum, det där du är ute efter. Man ska klara det efter sina gymnasieår, tycker jag. Fast för all del, får du det hela att fungera lättare på så sätt så må det vara hänt.

Björn,
Tacka inte mig, tacka svensklärarbloggen som visserligen ibland valsar iväg åt olika håll, men som ofta tar upp intressanta ämnen och som är en livskraftig blogg, vad det verkar.
Att jag är engagerad är i och för sig underligt, det tycker jag med ibland, jag skulle ju kunna strunta i alltsammans, tänka att jag hade mitt på det torra, samtidigt - man är väl kustbo, var det en kompis som sa, eller man är väl svensk(?) fortfarande. Känslor och åsikter finns kvar. En vilja att diskutera och kanske nånstans, trots att det verkar omöjligt, påverka?

Den där viljan att misstro lärarnas kunskaper skulle jag bli vansinnig på i era kläder. Där är det nog bara att kämpa på - i motvind.
Men det finns i största allmänhet en större misstro mot bildning, kunskaper och intellekt i Sverige som dessutom ofta är ganska omedveten, och därför svår att bemöta.
Men jag är övertygad om att det är den enda möjliga vägen framåt, att så många som möjligt lär sig kanske inte så mycket som möjligt, men åtminstone något - väl.

Bodil Z sa...

Jag hittade någonting för den svenska lärarhögskolan att tänka på i Baldassarre Castigliones "Il libro del Cortegiano":

né si conviene a ch è ignorante insegnare

(inte heller är det lämpligt för den okunnige att undervisa)

Bodil Z sa...

a CHI è ignorante ska det vara

Jacob Carlson sa...

Jag tycker att Martins idé, att det yttersta motivet för att man skall bilda sig är att man ska bli "smart" och "snygg", på ett humoristiskt sätt sätter fingret på den individualistiska tidsandan.

Om jag helt oironiskt inför mig själv skulle motivera varför jag tycker att man i skolan skall erhålla någon humanistisk bildning skulle jag visserligen inte uttrycka mig på det sättet.
Men jag kan tänka mig att det kan vara ett sätt att kommunicera som fungerar med Martins elever. Han verkar ha roligt med dem.

En aspekt är ju förresten också att det finns många vuxna, även högt utbildade svenskar inom t.ex. naturvetenskap eller ekonomi, som har svårt att se poängen med humanistisk bildning och kunskaper i t.ex. litteraturhistoria. Kanske har du rätt i att denna attityd, i alla fall i Sverige, verkar ha spridit sig något också till lärare i humanistiska ämnen, eller i vart fall att de hamnar på defensiven...

Jacob Carlson sa...

Jag glömde säga att jag känner M. sedan studieåren och han är en av de mest allmänbildade och minst flummiga personer jag har träffat.

Karin Stensdotter sa...

Bodil,
Ja, intet nytt under solen...

Jacob,
Jo, Martins sätt verkar ju funka, men du har rätt i att det sätter fingret på den individualistiska tidsandan. Jag har ingen lust att tjafsa med Martin om det, jag heller, för, som sagt, det verkar funka.

Jag kommer att tänka på en skribent som jobbar mycket med den andra delen av din kommentar, Merete Mazzarella har vad jag förstått, hållit kurser för medicinare i litteratur. En del av hennes understreckare och litteraturkritik innehåller resonemang kring detta. För de studenterna verkar inte heller alla gånger så motiverade.
Å andra sidan, "högpresterande studenter" brukar ju genomföra det de måste, och det skulle ju kunna öppna nya perspektiv för dem.

Med den erfarenhet jag har härifrån, och den är ju inte så stor, men på sätt och vis talande, så tror jag inte att barn och ungdomar kommer att efterfråga att läsa mer. Det måste vara vi vuxna som mer eller mindre "tvingar" dem. I efterhand inser de ofta åtminstone en del av poängerna, men inte alla, och inte alltid.

Och som jag skrivit förut, jag tror inte att konsensus kring detta kommer att uppstå på bred politisk front förrän situationen är än värre.
Men man kan väl säga att den som lever får se.