När jag ser tillbaka på min egen skolgång så kan jag ibland fundera över vad det var som gjorde att vissa delar av den var helt acceptabla och bra, och andra helt uppåt väggarna omöjliga.
I korthet: lågstadiet bra, en liten klass på tjugo barn som lärde sig läsa skriva räkna i lugn och ro.
Mellanstadiet en katastrof, rörig och politisk, säkert beroende delvis på tidsandan, bör ha infallit mellan 74 ovh 76.
Högstadiet, blandad kompott men jag råkar ha kvar mina franskaböcker, och jag förstår verkligen varför franska framstod som obegriplig, ingen analys, bara talade fraser som man rätt som det var skulle kunna skriva - utan att ha förstått varför de såg ut som de gjorde. Extremt lite grammatik... Och franska kan man aldrig få ordning på utan att ha grammatiken klar för sig. Engelska och svenska går mycket lättare.
Och sen då gymnasiet som var faktaspäckad och klargörande, och som uppenbarligen inte hade förändrats så mycket som grundskolan. Arkitektlinjen slutligen var usel, kanske värre än mellanstadiet. Konsthistoria på Stockholms universitet helt ok och säkert mycket traditionell, men redig.
Klargörande läsning för vilka politiska beslut och strömningar som låg bakom den här tämligen blandade erfarenheten ger Göran Häggs Välfärdsåren. Hägg är dryg men han verkar kunna två grejer, nej, för resten tre om man räknar in Hägg själv, men de två andra är utbildningsväsendet och byråkratins historia under efterkrigstiden. Där har han erfarenheter och vet vad han talar om.
Rekommenderad läsning för dem som vill ha kläm på vad som egentligen hänt med skolan under efterkrigstiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar