onsdag 12 mars 2008

svenska utlandssvenskar har

bland annat.

Var på något som heter sweakväll igår, var själv föremålet för själva mötet. "Författaren Karin Stensdotter". En skum person, höll jag på att säga.
Swea är en förening för svenskor i exilen, finns i alla länder där det finns svenskor, stort i USA - tror jag.
En dag blir jag antagligen en swea, barnen är utflugna och den senaste statsministern jag har några personliga minnen av är Olof Palme. (Jag överdriver, men det känns så.) Jag träffar andra som är ungefär som jag, barnen bor utspridda över jordklotet och jag gläds så att jag blir tårögd över det första barnbarnet.
Jag blir aldrig mera svensk, men heller aldrig fransk, eller amerikansk eller vad jag nu skulle ha kunnat bli.
Jag åker på utflykt till Monets hus och jag provar viner med svensk vinexpert - de franska får man leta efter, eller snarare, de finns överallt och ingenstans, vin är inte en särskild grej som man ska "kunna", det är ett livsmedel som blomkål och mörk choklad. Man smakar om man gillar det eller inte, c'est tout.
Och det är trevligt, det kommer man inte ifrån.

Nå, vi var alltså tjugo svenskor i förskingringen, och vi var rörande eniga om många saker. Det svenska språkets förfall i skola, media och antaglien bland vanliga människor.
Svenskarnas vulgarisering.
Kanske var vi bara gamla, det kan tänkas.
Eller också var vi på den där andra kontinenten, den som glider ifrån Sverige med en svindlande hastighet - jag vet inte.

Och jag sålde böcker och lekte Herman Lindqvist, det måste man om man är svensk författare i Paris.
Djisus, jag kom på en sak: Jag har ingen som helst lust att vara svensk författare i Paris.
Måste ändra på det. NU!

Inga kommentarer: