söndag 30 mars 2008

tro eller inte

Det här är en artikel som diskuterats mycket på företrädesvis kristna bloggar.
Varför lockar inte kristendomen fler?
Och jag tillhör ju dem som inte lockades av kristendomen så länge jag bodde i Sverige. Svenska kyrkan var för mig liktydig med pingisbord och gitarr och fritidsverksamhet för mellanstadiebarn där man inte fick svära.
Hade dessutom en lärare i mellanstadiet som var pingstvän och kom direkt från Norrland till en av Stockholms snabbast växande förorter. Han klarade inte riktigt det. Eller också var det jag/vi som inte riktigt klarade honom. Strunt samma.
Men man kan fundera på frågan.
Skulle tro att de allra flesta svenska barn växer upp, som jag själv gjorde, med ingen eller möjligen mycket liten kontakt med svenska kyrkan. Någon gudstjänst i advent, kanske. Skolavslutning i kyrkan, kanske.
Man skulle konfirmera sig för att få en moped. Och jag ville inte ha en moped.
Så var den saken ur världen.
Det närmaste jag kom konfirmanderna var att jag kollade gruppfotona på dem som satt uppsatta utanför ICA i centrum.

Och så gifte jag mig in i en katolsk miljö. Kan man väl kalla det.
Men den katolicismen är och förblir mycket diskret. Om man tror eller inte är en privatsak, inget man någonsin predikar. Man går i mässan om man kan, ordnar en mässa i vissa sammanhang. Och man dömer aldrig någon annan.
Så det tog tid innan jag fattade vad eller om det innebar något.
Om jag nu har gjort det.
Jag menar, ingen i den här miljön jag kom till försökte på något vis pressa mig in i ett mönster som var främmande. Jag var mest irriterad på svärfamiljen som alltid kom för sent till mässan vilket gjorde att man fick stå längst bak och hade ännu mindre möjligheter att eventuellt tillgodogöra sig något.

För att göra en lång historia kort så har jag så småningom "kommit ikapp", eller snarare, jag var inte konfirmerad i Svenska Kyrkan, hade även gått ur den i tjugoårsåldern, den där skattetekniska biten, möjligen förknippad med tro för somliga? Jättekonstig i mina ögon, som kollektivanslutningen till sossarna för vissa fackförbund som höll på länge.

Och så småningom har jag alltså blivit konfirmerad. Här. I den katolska kyrkan.
Men för att återgå till artikeln i Dagen:

Birger: Jag känner också flera som är på väg att konvertera till katolicismen för att de tycker den är så tydlig. Niklas: Även om katolicismen är lika mångfacetterad som protestantismen. Men det är ändå tydligheten som utgör en attraktion.När jag talar med katoliker så säger de att Sverige har en av de katolska kyrkorna i världen med högst svansföring. Man är verkligen katolsk och håller fast vid kyrkans dogmer för man har konverterat från en förfallen svensk kyrka, en ljum frikyrka eller har kommit från ett sekulärt samhälle. Då är man mer medveten i de värden man kliver in i.

"Niklas och Birger" beskriver här de svenska katolikerna. Och det stämmer säkert på dem. Men dit hör jag ju inte heller!
Det är som om all svensk kristenhet måste gapa om sin existens.
Och jag tycker inte det. Förstås. Jag tycker att man kan ligga lågt med sin tro, däremot ska den väl, helst, genomsyra ens övriga ställningstaganden.
Men också där har jag problem med den svenska synen på samtliga kristna. Det är som om man hela tiden måste lyda. Eller stå i opposition, göra show av något.
Man kan inte fritt röra sig in och ut genom maskorna i en sorts nät.
Förhålla sig självständigt till vad olika ledare säger och tycka att somligt är bra och annat är mindre bra. Är man katolik så ska man i svenskars ögon lyda påven. Jag menar, vem kan det? Påven är ju inte där för att bli lydd, han ger riktlinjer och sen förhåller vi oss som vi tror och kan. Man kan ju även tänka sig att han ibland misstar sig.

Så jag vet inte. Kanske kan jag inte vara utövande katolik i Sverige, det skulle inte förvåna mig. Här går det dock bra.
Och nu tänker jag inte säga ett ord mer i den här frågan.

3 kommentarer:

babbel sa...

Förstår inte riktigt din sin på katolicismen. Det påven säger ex cathedra måste väl åtlydas? Det säger mina katolska bekanta. Och alla kristna har väl plikten att missionera (men sättet det görs kan variera).

Karin S sa...

Jo, antagligen.
Men alla katoliker är ju inte goda katoliker.
Mina bekanta säger att man måste tänka själv också.
Jag tror (möjligen) att det kan finnas en skillnad mellan svenska och franska katoliker här. Eller latinska för den delen.

Det finns mer en inställning av: Jaja, det säger påven, och det är naturligtvis mer än en riktlinje, men sen är vi ju inte mer än människor...

Och vad gäller missionerandet så är det väl som du säger, det är ingen större poäng med "tokmissionerande".

Det här var ju t ex antaligen en rätt dålig handling i den vägen, eftersom jag inte lyckades få dig att förstå.

Karin S sa...

Jag tänker bara att jag har bott i Frankrike i femton år nu. Det påverkar mig, överallt.
Så jag är inte svensk där, i själva katolicismen.
Även om det är hypotetiskt så tror jag inte att det hade blivit så om jag hade bott kvar i Sverige.

Det var liksom ingen Omvändelse, mer som att ta upp ett nytt fönster i ett gammalt välbekant rum.
De föremål jag hade sett i hela mitt liv kom i ett lite annat ljus.