Mer apropå det förra inägget om Pippi och Frankrike just.
Under den där tiden som det franska förlaget faktiskt vägrade göra något åt sin både förkortade och ändrade version och Lindgren med fog var ganska förbannad på det, så hade Pippi kanske haft en funktion att fylla i det här landet.
Som provokatör och anarkiskt och ifrågasättare av gamla normer.
Idag finns en klockren "version integrale" att tillgå i bokhandeln, felet är sent omsider rättat och nu känns det nästan för sent.
Samtidigt läste jag en intervju med hennes agent, åtminstone dåförtiden, Salomonsson, i Svensk Bokhandel. Han var väldigt upprörd över att de franska förlagen inte ville ha ALLT av Lindgren, utan ville plocka russinen ur kakan och VÄLJA. Så uppförde man sig minsann inte mot världens bästa barnboksförfattare, var hans åsikt.
Och jag tror att den delas av rätt många svenskar.
Pippi är liksom kuriös mer än något annat här, en lustig grej, men inte något samhällsomstörtande direkt. Liksom Lindgren anses ha skrivit böcker som passar bättre och sämre här.
Jag tycker mig kunna se det hela från bägge hållen.
Vidare anses ju barnboksfigurer av svenskar viktiga som identifikationsobjekt för barn, och så verkar det vara fortfarande.
Den aspekten på litteraturen har jag aldrig hört talas om här. Barn ska läsa för språkets skull och för berättelsernas skull. För att få en "kultur", språket ska drillas och tänjas till det yttersta för det är med språket man formulerar världen och sin åsikt och sin identitet.
Och om man läser om Vargen och lammet eller om Snövit eller om andra barn spelar mindre roll.
Språket är det viktiga.
Den här mentaliteten genomsyrar sedan den franska kulturen som ÄR språk och kök, definieras av tungan, som någon sa.
Så jag tror inte att Pippi faller på hälleberget för att hon är subversiv här, snarare för att hon helt enkelt inte passar in eller dök upp vid rätt tillfälle.
Jag tycker att jag märker de här mycket olika inställningarna till vad språk är hela tiden. För svenskar är det liksom mycket mer emotionellt, språket är laddat på något vis, sitter i bröstbenet, alla dessa kritiker som tror att författare skriver med könet, ja, så skriver Lundell för att han är man och så skriver den och den för att hon är kvinna.
Som om skrivakten inte vore en medveten tankeakt.
För en fransman är språket ett redskap man erövrar, det ligger mycket mer utanför individen, man prövar sitt språk, sina idéer, åsikterna ligger som ett plockepinn utslaget på bordet, men man behöver aldrig bli överens och man behöver inte ta illa upp för att man inte är det.
Man kan gilla varann ändå.
För en intellektuell människa, vilket jag anser mig vara, är det lättare att existera i Frankrike. Intellektet räknas för sig, binds inte hela tiden samman med kön eller hudfärg eller sexuella preferenser.
Detta om Pippi och Frankrike.
Hej, nu måste jag rita.
Karin
7 kommentarer:
Intressant. Jag brukar titta en del på franska debattprogram på kabel-tv och har också slagits av detta att det verkar lättare för dem att hantera att det faktiskt finns olika uppfattningar. Detta gäller förstås inte alltid. Men ofta tycker jag, att där man i fransk debatt anar ett roat leende på en debattöreras läppar verkar man i Sverige ibland betrakta den med avvikande uppfattning som lite suspekt.
Jag tycker också att svenska journalister ofta verkar intresserade av att sätta dit de intervjuar på ett sätt som jag inte tycker mig ha upplevt i min (i och för sig något begränsade kontakt) med franska medier. Och då menar jag inte att de franska journalisterna inte skulle ställa kritiska frågor, utan det är något i attityden.
Jag har alltid tänkt att detta beror på vår konsensusinriktade kultur och även på det faktum att vi är ett mycket mindre land. Men din koppling av den annorlunda debattkulturen till relationen till språket hade jag inte tänkt på. Möjligen skulle jag tillägga att det franska något mindre familjära tilltalet i offentliga situationer också spelar in.
Det enda jag kommer på som invändning vore möjligen Hélène Cixous teorier om "écriture féminine", om vilka jag dock vet mycket litet och som kanske inte är så representativa för det totala intellektuella klimatet i Frankrike. Möjligen skulle jag också hävda att en del av de teoretiker man i debatten stöder sig på när man vill göra gällande att vi t.ex. alltid talar utifrån könet väl faktiskt är fransmän. Jag tänker på sådana som Foucault och Bourdieu. Nu är det bestämt sent, och kanske är detta en lite flummig idé. Men i viss mån skulle det möjligen kunna vara så att när man överför dessa galliska tänkare till vårt kallare klimat så stelnar de i viss mån till något de kanske inte riktigt var.
Avvikande uppfattningar: Ja, det roar dem i regel, och om någon "överreagerar" (blir arg eller säger fula ord) så tas det inte riktigt på allvar alla gånger, anses vara bio eller lätt demagogiskt.
Och svenska journalister är mer för att sätta dit politikerna, det håller jag med om. Ibland kan de i och för sig förefalla VÄL underdåniga här, med sitt ständiga titulerande Monsieur le Président... man kommer att tänka på Ers Majestät.
Fast din bästa passage tyckte jag nästan bäst om, vill bara göra tillägget att kanske bör man också tänka på att det inte alltid är de skarpaste hjärnorna i Norden som "uttolkar" gallerna. Eller, man kan ju använda de flesta texter som en del av sin egen argumentation, förenkla dem så att säga.
Hela den franska psykoanalysen handlar väl om det du är inne på, om jag fattat det rätt. Mer eller mindre. Om Den Andre, typ, men jag vet inte om denna tankeströmning behöver vara allenarådande som urvalskriterium för valet av läsning för svenska gymnasister.
Ciao,
Karin skrev:
"Avvikande uppfattningar: Ja, det roar dem i regel, och om någon "överreagerar" (blir arg eller säger fula ord) så tas det inte riktigt på allvar alla gånger, anses vara bio eller lätt demagogiskt."
Får mig att tänka på franska kärlekspar i filmer. Hur de håller på. Det är tillåtet att dramtatisera mera. På alla håll. Inte bara tankarna utan även känslorna kanske är lite mer som plockepinn.
Det jag kan irriteras över på fransk film är deras sätt att prata sönder allting, de pratar och pratar, allt ska uttryckas i ORD. Kanske är det det du också menar.
Där kan både svensk/skandinavisk och engelsk film vara mer subtil och drabbande. Man berättar mer i bild i Nordeuropa.
Om man nu kan tillåta sig den sortens generaliseringar, men det kan man kanske. Tänker på undantaget Kieslovski, men han var väl polack. Det finns säkert fler.
Nej jag tänkte inte främst på fransmännens eventuella svaghet för att verbalisera utan mer på hur kärlekspar och flörtande par verkar dramtisera sina känslor lite mera. Jag vet inte. Kanske bara något jag fått för mig.
Nej, det behöver det inte vara, fast jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Kanske har jag förlorat distansen till den grejen eller också kan min okunskap förklaras med att jag ser väldigt lite film, både svensk och fransk.
Skicka en kommentar